Faithfully
Jag får en horribel klump i magen varje dag när du ringer och frågar om jag kan komma och hämta dig och ta dig med hem. Varje gång får jag försöka hålla rösten på skaft och försöka få dig att förstå att du ju faktiskt redan är hemma, att du sitter i din blå fåtölj och att det är din lägenhet, bara din.
Hur kan 40 år bara försvinna? Det är som att den tiden aldrig funnits, det är en lång tid (så lång att jag har svårt att förstå då jag bara levt i drygt halva den tiden) och jag kan bara inte fatta det.
Jag vill ju vara hos dig så ofta som möjligt men jag vet inte om jag orkar. Jag blir så trött av allt gråt efteråt så att jag känner att det inte finns något av värde längre.
Många av dina barnbarn existerar inte för dig och där är jag inkluderad. Det känns jättejobbigt att sitta hos dig när du frågar vem jag är.
Vi har haft så fina stunder tillsammans och vi alla har hjälpts åt att fixa i lägenheten och göra allt så bra som möjligt för dig.
I onsdags lämnade vi in nycklarna som går till din gamla lägenhet som den Heller aldrig funnits för dig in nuläget.
Det var hemskt att stå utanför och låsa dörren en sista gång.
Jag får försöka tänka att det inte drabbar dig och försöka finna ro på ett sätt.
Det är mycket i mitt liv som går käpp rätt åt helvete just nu och jag hade behövt dig mer än nånsin.
Jag vill bara att du aldrig glömmer att jag älskar dig, för jag vet att du älskar mig.
