Natten i ära. Vid två-tiden var jag helt inberusad av sociala medier så la telefonen hemma och gick en runda. Härligt var det men kallt. Nu börjar vintern komma som jag ju hade så fina tankar kring. Nu känns det dock som allt försvann. Det är sjukt lustigt hur snabbt saker försvinner. Baaam, borta!
Varför kan inte känslor försvinna lika snabbt! Det hade varit en räddare i nöden just nu faktiskt!

/Forever alone!

För en sekund glömmer man de inre tankarna.
Det finns människor som har gått igenom mer än vad flera livstider innebär. Jag är inte en av dom och ändå så mår jag förjävligt.
Det är alltid såhär när hösten kommer, mer eller mindre. Mörkret gör en deprimerad helt enkelt. Pricken över i:et detta året är att det finns fler ''tänk om''. Tänk om jag inte varit så jävla tillbakadragen. Då hade kunnat se helt annorlunda. Just nu finns det ingen annan än en viss person i mina tankar. Jag kommer bryta ihop om jag ser dig. Lika mycket som jag bryter ihop när jag tänker på våra promenader och allt annat som vi gjort. Mycket blir ju också positiva minnen men det känns tungt när man tänker på att det finns mycket jag kunnat göra för att bilden skulle sett annorlunda ut idag. Tack gode Gud för mina två bästa vänner som alltid finns där fast att jag inte riktigt öppnar upp för dom. Det handlar inte om att jag inte litar på dom utan det enda jag kan skylla på där är mig själv. De senaste åren har jag vid denna tid på året haft ett botemedel mot detta skitet. Botemedlet finns inte längre och det är nästan värre även fast jag har styrkan att låta bli.
Nu får jag fan se framåt och försöka lägga dessa gråa tankar bakom mig, fast det är svårt.
Sömnlösa nätter och en massa tårar kommer väl förhoppningsvis upphöra snart.... hoppas jag!

Detta är rent ut sagt skit! Har inte skrivit här på aslänge men jag måste ju skriva av mig nånstans! Eftersom jag är helt jävla okapabel till att öppna käften och berätta när jag mår skit så får detta bli utvägen.
Här är tre punkter som jag funderar på varenda dag. Det blir inte bättre och jag måste lämna det bakom mig, men hur?

1.Varför skulle jag bli kär i dig när du skiter i mig?
2.Varför kunde du inte öppna käften och säga som det var?
3.Varför känns allt så lönlöst nu?

Punkt två är rätt rolig i och för sig. Jag har ju trots allt också problem med det där och säga saker och berätta hur allt egentligen är. Det har jag alltid haft och jag förstår också hur mycket det tar på en att inte ha den förmågan. Det är en utav mina svaga nackdelar som jag måste övervinna innan allt kokar över.

Nog om detta. Nu ska jag ''leva vidare'' i mitt så hopplösa liv (känns det som).