Förstår mig inte på vissa människor. Hur man kan vara så jävla positiv utåt och hoppa rundor av lycka, medans man helt enkelt känner att man är trött och mår mindre bra. När det går till en gräns orkar man inte hänga med längre, hamnar i tankar och i sin egen lilla värld. På natten när man är själv blir tankarna många. De läggs på hög och upprepas varje natt, ibalnd t.o.m under dagen.
Att man ibland känner att: Varför är den vän med mig? Varför vill den inte det? Är det nåt fel på mig? Ja, det är nåt fel på mig! Iallafall vad den inre rösten säger till mig ibland. Även yttre röster, från människor i min närhet skadar mer än vad de tror, och det blir värre ju längre tiden går och ju mer man tänker. Tänk att man inte känner varandra så bra egentligen. Men att man egentligen kan vara så lika.
Känns som om jag borde ställa upp lite mer för mig själv, och försöka finna någon salgs inre frid innan mitt tåg spårar ur.