Detta är rent ut sagt skit! Har inte skrivit här på aslänge men jag måste ju skriva av mig nånstans! Eftersom jag är helt jävla okapabel till att öppna käften och berätta när jag mår skit så får detta bli utvägen.
Här är tre punkter som jag funderar på varenda dag. Det blir inte bättre och jag måste lämna det bakom mig, men hur?

1.Varför skulle jag bli kär i dig när du skiter i mig?
2.Varför kunde du inte öppna käften och säga som det var?
3.Varför känns allt så lönlöst nu?

Punkt två är rätt rolig i och för sig. Jag har ju trots allt också problem med det där och säga saker och berätta hur allt egentligen är. Det har jag alltid haft och jag förstår också hur mycket det tar på en att inte ha den förmågan. Det är en utav mina svaga nackdelar som jag måste övervinna innan allt kokar över.

Nog om detta. Nu ska jag ''leva vidare'' i mitt så hopplösa liv (känns det som).