För en sekund glömmer man de inre tankarna.
Det finns människor som har gått igenom mer än vad flera livstider innebär. Jag är inte en av dom och ändå så mår jag förjävligt.
Det är alltid såhär när hösten kommer, mer eller mindre. Mörkret gör en deprimerad helt enkelt. Pricken över i:et detta året är att det finns fler ''tänk om''. Tänk om jag inte varit så jävla tillbakadragen. Då hade kunnat se helt annorlunda. Just nu finns det ingen annan än en viss person i mina tankar. Jag kommer bryta ihop om jag ser dig. Lika mycket som jag bryter ihop när jag tänker på våra promenader och allt annat som vi gjort. Mycket blir ju också positiva minnen men det känns tungt när man tänker på att det finns mycket jag kunnat göra för att bilden skulle sett annorlunda ut idag. Tack gode Gud för mina två bästa vänner som alltid finns där fast att jag inte riktigt öppnar upp för dom. Det handlar inte om att jag inte litar på dom utan det enda jag kan skylla på där är mig själv. De senaste åren har jag vid denna tid på året haft ett botemedel mot detta skitet. Botemedlet finns inte längre och det är nästan värre även fast jag har styrkan att låta bli.
Nu får jag fan se framåt och försöka lägga dessa gråa tankar bakom mig, fast det är svårt.
Sömnlösa nätter och en massa tårar kommer väl förhoppningsvis upphöra snart.... hoppas jag!